Hemma

Det första folk tänker på när Arles nämns är fotofestivalen ”Les rencontres de la photographie”. Varje år sen 1970, från juli till oktober, intas stan av festivalen som presenterar både kända fotografer och nya stjärnor.

I fredags gick vi och såg utställningen Lueur Nomade med Ming Smith – en av de mest kända fotograferna på festivalen i år.

Foton från flera deccenier visades, superfint presenterade i Église Saint-Anne.

Hennes tidiga stil gick ut på att fotografera snabbt och skapa komplicerade och genomarbetade bilder i framkallning och andra processer.

Det var utställningen jag uppskattat mest i år, kanske till viss del för att barnen inte var med.

Vårt kvarter här i Arles heter La Roquette och är ett av stadens äldsta. Kvarterets anor går tillbaka till medeltiden och det började ta form under 1200-talets första halva.

Historiskt var det länge hem åt fiskare och andra som hade flodrelaterade hantverksyrken.

Här bodde även flera adelsfamiljer vars Hôtels de particulier, alltså stora och påkostade hus eller kanske snarare små palats, man stöter på titt som tätt.

Under franska revolutionen var La Roquette det kvarter som hyste revolutionärerna och fejden med andra rojalistiska delar av stan varade ända in på 1900-talet.

När järnvägen kom till Arles på 1850-talet började La Roquette tömmas på de invånare som jobbat med fiske- jordbruksrelaterade yrken och var sedan under hela 1900-talet ett enkelt kvarter, hem åt framförallt arbetare och olika invandrargrupper.

De senaste 30 åren har det gått från att vara ett enkelt och ganska ruffigt kvarter med en stark spanskromsk prägel, till att bli allt mer gentrifierat och ”bobo”.

Älskade, hatade feria. I helgen var det dags för en av årets stora höjdpunkter, La Feria du Riz. Den bästa tiden på året enligt vissa, den värsta enligt många andra.

I programmet ingick bland annat detta – ”Taureau paille” – som går ut på att en tjur får springa lös i ett inhängnat område och jaga adrenalinstinna män.

Ferdinand såg ledsen ut.

I kvarteret var stämningen livad redan på fredagseftermiddagen med livemusik från en blåsorkester, en peña.

Många tjurar och även en hel del hästar i stan.

Vi gick ut en stund på kvällen också och då var stämningen ganska stökig. Vi var på ”Festival de bandido”, ytterligare en tjurfokuserad aktivitet, med tjurar som springer på gatorna och unga män som springer efter. Barnen hade sett fram emot att se jakten men man såg knappt något.

Det var skönt att komma hem till La Roquette igen. Trots att Arles är litet dras man snabbt in i kvarterstillhörigheten och känslan av att andra kvarter ligger mycket långt bort.